Ja, det är som rubriken säger! Jag har faktiskt fått sparken idag! För första gången i mitt liv.
Jobbar ju inom äldrevården, på ett stort äldreboende med massor av avdelningar. Har jobbat vid sidan av mina andra jobb sedan i början av sommaren och stoooortrivs verkligen med gerontologi och palliativ vård. Jag trivs med de boende, mina kollegor och chefer - Tills jag fick äran att bli heltidsanställd på en annan avdelning...
Redan första dagen avskydde jag stället. Hade ont i magen hela dagen och grinade hos Basse på kvällen. Likaså dag två och tre. Nu är inte jag någon expert på ledarskap och struktur inom äldrevården (eller på arbetsplatser för övrigt), men allt känns bara så jääävla fel på den nya avdelningen och jag har lärt mig att känns det fel är det antagligen fel. Det känns verkligen som om alla är olyckliga. Det känns som en ond cirkel med personal som mår dåligt (vissa outtalat andra uttalat), det går ju naturligtvis omedvetet ut över de boende som i sin tur mår dåligt. Att människor mår dåligt kan sedan yttra sig i olika former, vissa gråter, andra blir arga, andra blir elaka med mera... Ni förstår själva att det inte blir en lyckad kombination.
Jag har verkligen försökt klara av dethär, men det går helt enkelt inte. Jag vill inte verka högfärdig, men jag älskar och uppskattar mitt liv för mycket för att må dåligt. Jag är absolut inte konflikträdd eller en människa som sticker huvudet i sanden - men jag väljer mina fighter.
Det är som om alla tassar på tå för att inte aktivera en bomb på det nya stället. Förra gången jag jobbade blev jag så illa bemött att jag började böla. Satt på toan och försökte badda kallt under ögonen för att få bort påsarna. Höll ut i några timmar, men sen brast det gång på gång så jag åkte hem.
Idag likaså. Började störtböla och kunde verkligen inte sluta. All energi bara försvann. Det beror inte bara på min situation, jag blir så ledsen å de andras vägnar också. Jag tänker på de kollegor (många invandrare) som inte har möjligheten som jag, att faktiskt bara skita i allt. De har inte tio andra jobb som gärna tar emot dom. Men det har jag. Jag mår så dåligt, blir så ledsen när jag ser hur somliga bara måste bita ihop - de har inget annat val.
Gick således till en person på avdelningen (nämner inga positioner eller namn) jag trodde jag kunde få tröst hos. Det va tydligen inte aktuellt med en kram eller ett värmande ord, empati är visst inte en röd tråd för alla inom vården. Jag sa att jag mådde dåligt, ville gå hem och kanske dra ner på timmar i fortsättningen. Denhär personen sa då att det inte fanns någon som kunde ta min plats på schemat och slängde ur sig:
- Går du hem nu får du inte komma tillbaka.
- Nej, men då struntar jag i det. Jag behöver inte komma tillbaka, svarade jag.
Personen i fråga blev nog väldigt förvånad över mitt svar för denne fortsatte då...
- Nähä.... meeen, ehh... då är du alltså inte välkommen tillbaka hit till huset igen! Du är ju anställd hos X, går du nu mister du hela din anställning i så fall.
Jag överlade med mig själv ungefär två sekunder. Kanske inte ens det, innan jag lugnt svarade:
- Jaha... Ja, då får det blir så. Jag klarar tyvärr inte av detta. Sen gick jag :) Ursäkta om jag säger det, men tror nog tio ton sten släppte från mitt bröst när jag hörde mig själv säga orden. Kände mig så stark fast jag va ledsen/svag men jag tänker inte skämmas för att vara ledsen (det får man vara) och man ska aldrig, aldrig må dåligt för något man inte gjort.
Nu kanske det är så att jag gjort helt fel - men varför känns det då så jäkla rätt när jag sitter här hemma nu då!? :)
Tror rent juridiskt att jag fick sparken idag, jag gick ju hem i vetskapen om konsekvenserna. Dock ska jag kolla om jag fortfarande får vara kvar på den andra avdelningen....
Mår fortfarande dåligt, inte över min egna behandling utan för de som är kvar där i denna stund. Och som kommer va där imorron. Nästa vecka. Nästa månad. Som måste, som inte är lika starka (dumma!?) som mig. De personer som går på en jävla skitlön, som inte är våghalsiga (kaxiga!?) nog att förhandla upp sina löner.
Jag har jobbat heltid sedan jag va 15 år, det va också då jag flyttade hemifrån och började försörja mig själv. Så jag är inte rädd för att hugga i och arbeta hårt.
Sist jag grät på ett jobb va i Konsumkassan när jag såg löpsedlarna rulla på bandet om tsunamin i Thailand 2004. Så jag är inte oprofessionellt känslig.
Så X, det är nog inte hos mig felet ligger.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar