INSIKTEN OCH FLYTTEN FRÅN FALKENBERG

Detta är min förklaring, på min flytt från Falkenberg, som skedde för nästan fem år sedan. Detta är min version.


Varför flyttade du från Falkenberg?
Svar: Det beror på så många saker, inte bara en händelse. Då förklarar jag hellre allt från början, med alla aspekter.
I allra ödmjukaste mening tror jag nog tror inte jag va menad att bo i en liten stad. När jag gick i åttonde klass, där någonstans, började jag resa ganska mycket. Det började med att jag brukade åka till Köpenhamn och bo på vandrarhem. Åkte från plugget och älskade upplevelsen att träffa alla "coola backpackers" på vandrarhemmen jag övernattade på. Hängde med japaner, engelsmän eller bara strosade runt och njöt av friheten och storstan :)  När jag sedan började gymnasiet åkte jag iväg två veckor på båtluff i Grekland. Direkt efter gymnasiet reste jag sedan konstant... Har liksom alltid haft suget att se nya saker, träffa nya människor.

Jag har vart en liten "troublemaker", ända sedan dagis. Gjorde aldrig något allvarligare, men lärarna va såklart övertygade om att "det kommer aaaaldrig gå bra för dendär Evelina" :) Allt detdär småbuset följde med mig, ni vet, i en liten stad får man lätt en stämpel som följer med. En ond spiral, såklart fick sig mitt självförtroende en törn då folk såg mig på ett visst sätt. Jag antar att mina upptåg berodde på avsaknad av uppmärksamhet och istället för att inte synas ställde jag till med diverse bus, då fick jag ju ses :) Jag va alltid lite för vild, gjorde väl lite för mycket bus. När vi i gänget började tjuvröka i tonåren så va det såklart mitt fel, bara för jag inte hade hemtider på nätterna va det ju jag som fick de andra att dricka osv. Tror det va därför jag älskade att resa, det fick mig att  känna mig "som mig själv" när ingen "dömde" mig på förhand. Inte för att jag på något sätt haft en dålig uppväxt eller tonårstid, vill inte få det att låta större/allvarligare än det va, men det kändes alltid som folk trodde de kände mig i Falkenberg... Jag hade svårt att känna mig "som de andra" ibland, även trots att jag jobbade som bartender på "Gustaf Bratt" och "kände" halva stan :) En av mina föräldrar lekte rövare i samma veva, detta bidrog väl också till att folk inte tyckte jag va jordens ängel - orättvist eftersom man såklart inte kan ansvara för vad ens anhöriga gör.

Jag gick om ett år på gymnasiet. Jag startade i Naturprogramet vilket va alldeles för ambitiöst för mig. Jag flyttade ju hemifrån i första ring och började jobba heltid, då vart det omöjligt att klara av de 25 timmars hemstudier som lärarna på natur krävde. Jag tappade mer och mer och hoppade tillslut av. Året efter började jag "Samhällsprogrammet" vilket gick kanonbra, fick massor av nya vänner och hade bra betyg trots mina jobb. I och med att jag gick om ett år tappade jag de flesta "gamla" tonårs kompisar. Jag träffade en kille och blev sambo, det höll i sex år.

Eftersom mitt självförtroende inte va på topp va jag såklart inte bästa sambon till denhär killen. Dessutom reste jag ju konstant vilket säkert måste vart otroligt jobbigt för honom. Sommaren 2007 kom jag hem från min senaste utlandsvistelse, hade bott i Vietnam fem månader. Detta va spiken i kistan på mitt förhållande, när jag vart hemma några dagar förstod jag att något va väldigt fel. Jag jobbade natt på Shell i Arvidstorp och när jag en morgon kom hem lite för tidigt och hittade min bästa vän sovande, i min lägenhet, i min säng, med min sambo fick det vara nog.

Jag nådde absoluta botten och funderade på att skita i allt. Försökte att lägga livet i händerna på ödet, på lite olika sätt. Sista gången vaknade jag upp på sjukhuset i Varberg. De va då jag fick den sk "insikten". Insikten som förändrade mitt liv för alltid. Mitt i all skit, insåg jag att jag har ansvar för mitt eget liv. Det va en mäktig känsla. Tror inte ens många vuxna människor kommit till den insikten :) Det va en oerhört skrämmande känsla då hela världen ställde sig på sin spets och jag insåg att allt som betydde något i mitt liv försvunnit. Både materiellt, känslomässigt och värderingsmässigt. Vem va jag utan allt jag hade?

Men inte bara i negativ mening, det va en otrolig frihet som helt plötsligt uppenbarade sig. Denhär friheten va också skrämmande (haha allt va skrämmande), jag insåg "jag har ingenting och kan skapa allt, jag kan nu göra va sjutton jag vill med mitt liv och jag har inga obligationer åt någon". Mitt liv hade rasat samman, mina värderingar och insikter om livet hade förändrats över en dag. Det va ganska skakande :) Tro nu INTE jag tyckte synd om mig själv! Det är inte alls detta jag vill förmedla. Jag insåg dendär gången när jag åkte hem till Falkenberg från Varberg, att jag hade livet helt i mina egna händer. Antingen så skiter jag i det eller så kör jag! Ursäkta min ärlighet, men om inte jag känner mig obekväm behöver inte du som läsare göra det :) Jag vill heller inte klandra någon involverad i denhär historien. De val jag gjorde va såklart mina och ingen annas. Ang. förhållande så faller det sig väl naturligt att min bästa vän passar bra till min kille? ;) Även dessa två va ju bästa vänner, hon va nämligen ihop med hans bästa vän. Vi bodde alla fyra i ett radhus, vägg i vägg. Så det va vi fyra, två par som va bästa vänner.

Åter till historien. Livet va för spännande att slösas bort. Klart massor hade sörjt mig, men även deras liv hade såklart gått vidare. Vad hade jag vunnit då? Nej, jag insåg att jag måste starta på nytt. Det va ingen idé i Falkenberg, min bästa vän och min sambo sedan sex år hade blivit kära. Vem eller vilka skulle jag börja umgås med liksom?
I dehär kritiska dagarna betydde materiella tillgångar ingenting. Så jag packade en väska och tog tåget till....
...Göteborg! Jag va tvungen att komma iväg på studs, det va inte snack om att vänta en vecka eller två för att flytta utomlands igen.

Jag har alltid haft ett jäkla driv. Fråga mig inte från vart jag fått det, när man tänker efter är det kanske inte normalt att man backpackar ensam tre månader i Asien när man är 19? :) I alla fall, dagen efter jag fått min så kallade "insikt" stod jag på perrongen i Göteborg. En känsla av frihet som aldrig förr hade dragit över mig. En känsla jag bär med mig än idag, man kan göra precis vad man vill i livet.

Stod där på perrongen... Jahapp. Ett jobb och någonstans att bo är ju det basala. Jag kanske skulle starta med ett jobb då!? Gick in till Femmanhuset/Nordstan och började söka jobb i butikerna. Gick från butik till butik. Hade inga papper utskrivna, men "jag tänkte ju bara kika om det fanns chans till jobb för i så fall kommer jag in med CV" :) Tyvärr fick jag inget napp i shoppingcentret så jag gick ut till kompassen, till Kungsgatan och började med butikerna där. Kom till en butik som hette "Victoria of Sweden" och ägdes av en pengadriven Israel (jude såklart hehe). Sålde in mig själv, ord i mun har aldrig vart mitt problem. "Om jag bodde i Göteborg? Ja självklart...." Jag va välkommen in och provjobba dagen efter. Vid denhär tiden på dygnet hade sista tågen mot Falkenberg gått för dagen så det vart en mindre glammig natt.

Dagen efter jobbade jag arslet av mig, sålde nog bäst av alla tjejer någonsin i butiken :) Från den dagen blev det heltid på "Victoria of Sweden" för Franco :) Vilken härlig lurendrejare han va... Jag har mycket att tacka honom. Eftersom jag inte hade några vänner eller fritidsintressen gick jag in stenhårt för mitt jobb, blev butikschef inom kort och va den som fanns på plats nästan dygnet runt i butiken. Stannade många gånger i veckan till midnatt för att städa och att gå igenom siffror, scheman osv.

Andra eller tredje dagen ordnade jag ett boende i Göteborg. Hittade ett rum att hyra på blocket. Det va på Hisingen hos en iransk familj, i deras villa. Hade ett rum på ca 10 kvm på deras övervåning. Bodde där drygt ett halvår. Det va alltid ett jäkla liv i detdär huset, både skratt och gråt. Vet inte hur många barn de hade, men alla va i tonåren och de va inte alltid frid och fröjd :) Men jag trivdes. De blev en slags familj för mig, jag trivdes att komma "hem" till ett hus fullt av liv. Jag kände mig aldrig ensam.

Efter några månader hade jag "funnit mig i Göteborg" och jag hade fått mig en "funktionell vardag". Jag hade ett jobb och ett boende. Men how about vänner!? Man måste ju ha vänner men hur fixade man det? Att hänga med kollegorna i butiken gick inte, jag va chef och ville inte prata om mitt privatliv. Blev medlem i lite "skaffa-nya-vänner-communitys" på nätet men tyckte mest folk va "konstiga" som jag träffade :) Körde ett socialt race och träffade lite kunder från butiken som jag gick ut med. Kul tjejer, men aldrig någon jag klickade med. Svårt detdär med att träffa nytt folk. Kanske man skulle söka vänner via sina intressen?

Jag gick igenom med mig själv, vad hade jag för intressen? Ni förstår, jag va helt nollad denhär perioden. Ni som vart med om någon livsomvälvande vet att man även måste lära känna sig själv på nytt. Djur och natur va jag intresserad av. Kollade under "hundvakt sökes" och hittade en annons. En tjej som hette Jenny sökte hundvakt till sin chihuahua. Jag ringde upp henne och hon berättade att hon behövde någonstans att lämna sin hund Tina på helgnätterna när hon jobbade på en nattklubb. "Perfekt", tänkte jag, då kan jag ha hunden på nätterna och jobba på dagarna.

Dagen efter kom Jenny till villan hos den iranska familjen och mitt liv tog tio kliv upp. Kan säga att det sa "klick" mellan oss. Åren som följde är en helt annan historia.... :) Denhär Jenny är i alla fall samma Jenny som jag sitter med på ett plan till Ibiza om åtta dagar! Tills idag har jag vart tillbaka i Falkenberg ungefär fem, sex gånger. Har kontakt med en handfull av vänner idag, lite lustigt vilka det blev. Jonas som jag rest till Afrika med är en av dem. Har massor av bekanta från Falkenberg på Facebook och det är kul att följa vad som händer i allas liv, men väldigt få av dem är direkt vänner.

Jag vill slutligen tillägga att allt ovanstående har gjort mig till en väldigt stark människa. Jag har vänt allt det jobbiga som hänt till något positivt och jag tycker jag fått den största insikten man kan få i livet - att förstå att man hela tiden själv väljer hur man ska leva sitt liv. Detta gör att jag aldrig kommer bli besviken på att livet inte blev som jag tänkt mig, jag kommer alltid se till att mitt liv är det bästa möjliga för mig och min familj. För det är jag som styr min morgondag och det är jag som bestämmer hur jag ska reagera vid oväntande händelser. Sitta hemma och sura eller skapa något nytt? Ingen annan kan någonsin bestämma hur du ska leva ditt liv, det är ditt ansvar att se till att du lever ditt liv till fullo! Så enjoy och ta för dig av smörgåsbordet! Jag har gjort en jäkla massa och har massor av mer på g :)

Ja, då har jag läst igenom ovanstående text ungefär hundra gånger och är nöjd :) Detta är min historia. Min version av mitt liv, det är ju bara från den vinkeln jag kan berätta. Nu ska jag dyka ner i jobb igen, idag sitter jag i kundtjänst.

Argentina, inspelning av Wipeout 2010: