Han har en enorm karisma och efteråt försökte jag sätta fingret på vad det va som gjorde att man tyckte så mycket om honom. Efter ett tag insåg jag. Jag har väldigt sällan träffat en människa som är så genuint godhjärtad och ärlig. Det lyste om denhär människan. Lyste.
Vi anlände vid 13-tiden och möttes av att Stig-Anders kom ut mot vägen. Han hade rock och hatt på, vinkade stort mot bilen. Ett stort leende och fast handslag tog emot oss. Vi parkerade och gick mot det gamla huset, Stig-Anders föräldrahem. Vi fick senare reda på att det byggdes redan 1850, men restaurerades 1940 av Stig-Anders föräldrar. Inne i hallen slog en tung lukt mot oss, det luktade gammalt, landet, surt. Tessie backade, vägrade gå in. Jag tog upp henne i famnen. Efter några minuter bedövades näsan.
Vi leddes in till köket där skräp låg från golv till tak. Osmakligt, men i vems ögon? Stig-Anders va i full fart att steka plättar och hade kokat potatis. På bordet stod hans egna inlagda rödbetor, sylt och egen bryggda dricka. Det va en festmåltid. Hur skulle man slingra sig här då?
"Vilken fantastiskt vänlig människa", for genom huvudet.
Vi överlämnade maten vi köpt och sa:
"En plätt kan vi väl få ner".
Drickan hade fått kolsyra på naturligt vis och ättikssmaken hade tagit över. Jag frågade när han hade bryggt drickat,
"De va la en två år sen..."
Jag tog en snabb klunk och kände hur det brände av ättika i magen.
"Inte min smak", sa jag ursäktande.
"Ingen fara", sa Stig-Anders och log genom skägget.
Efter tre timmar vid köksbordet gick vi ut till ladugården. Vi hade erbjudit oss att arbeta, och nu behövdes det hjälp med att dra upp höet på logen.... Vi slet som djur en timma och svetten rann. Först senare, påväg därifrån, såg jag blåsorna i mina händer. Efter en timma såg vi minimal skillnad på hökärran och jag insåg att jobbet egentligen aldrig skulle ta slut.
"Vi måste nog avsluta här....".
Efter den meningen tog det ungefär en timma att komma därifrån. Vi erbjöds sängplats och Stig-Anders gjorde allt i sin makt för att få oss att stanna. Imorron skulle han minsann bjuda på rödbetsgryta och vi kunde få gröt med bär till kvällsmat!
"En annan dag. En annan gång kanske vi kommer tillbaka".
Det hade börjat regna och när vi for därifrån såg vi Stig-Anders gå ut och vinka efter oss. Han stod där, mitt i regnet och vinkade tills han blev en prick i backspegeln.
Jag grät tyst påväg därifrån. Mitt hjärta va så fullt av vördnad, respekt och fascination för denhär människan och hans livsöde. Sorgen av att han förlorat sina tre hästar för två år sedan. Då förlorade han sitt liv, som han själv sagt. Det som bränner mest i mitt hjärta är:
"Vad är förresten allt detta höet till? Ska du sälja det?"
"Det är till den dagen mina tre pållar kommer hem igen..."
Han va otroligt stolt över gården och ville verkligen va med på kort.
Det kändes fel att knäppa för många, men några blev det :)
Ser ni hösjässorna i bakgrunden? Ungefär 25 fler fanns bakom ladugården....
Till en början såg man inte ens vagnen.
Efter en timma va detta resultatet och jag va helt slut i kroppen.
Min nuvunna vän på 68 år hade inte ens börjat bli trött. Han skulle "lassa ur vagnen själv efter vi åkt".
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar